Min väg till Iron Man går ju inte klockrent precis.
Det har varit ett tag sen jag skrev i bloggen. Det har varit många sömnlösa nätter med en axel som har gjort väldigt ont. Jag bestämde mig tidigt att jag skulle försöka att inte låta smärtan ta över min strävan kring mitt mål med Iron Man. Jag har konsulterat med två läkare under denna tid och båda har gett mig klart att träna så mycket jag orkar trots min smärta. Kanske förstod dom inte riktigt hur mycket jag tränade. Eftersom jag som person har svårt att ligga på ca 70 % utan oftast kör på i livet i 120 % tills jag blir trött, gick det hårt på min kropp. Det låter kanske osunt, men jag har nog insett att jag har den farten. När man släpper taget om kampen att vara som andra, så är det rätt så skönt. När jag sen blir trött, så vilar jag, sen kör jag på igen. Här blev sömnen också rubbad under ett par månader och det har varit jättesvårt för mig. Sömnen är så otroligt viktig och har alltid påverkat mig väldigt starkt. Är allt normalt, så har jag fått ut max av dagen och somnar på en sekund :)
Jag blev så glad i alla fall att jag kunde cykla och gav inte upp hoppet om att leda min grupp till Vättern. Istället för att leda Sub 8.30 som var min målsättning i vintras har jag nu varit ledare för CK Sub XX Sub 10, en hel bunt med härliga tjejer. Att vara ledare och känna sig stark fysiskt trots axeln har varit en sån bonus. Jag har helt kunnat fokusera på att hjälpa och inte på att inte orka själv. Så var det inte riktigt förra året när jag var ledare för Sub 9, då var jag en svag ledare fysiskt i förhållande till min egen satsning. Att komma in under 9 timmar. Jag har lärt mig massor om den rollen, som ledare i en stor grupp tjejer. Dessa ord lämnade jag kvar efter målgång:
Hej kära "tian"
Innan målgång i sista uppförsbacken innan vi rullade ner mot målet kom några lyckotårar. Sen fick dom spruta för fullt när vi tyvärr i sista kurvan oturligt nog kraschade. Tack och lov skadade sig ingen allvarligt och vi kunde alla till slut rulla in över mållinjen. Det jag bla kommer ta med mig av vår resa tillsammans är hur viktigt det är att tänka grupp och inte individ i den tuffa sport vi utövar. Det satt som en smäck i vår klunga! Jag har även som ledare följt er hela vägen till Motala och är djupt imponerad över hur mycket tid och engagemang ni har lagt ner på er träning och kring det upplägg vi haft för "tian". Många har familj och mindre barn, massa vardagliga måsten där man hela tiden måste göra prioriteringar. Ibland kommer livet emellan. Men tänk, kärleken till cyklingen gör att man orkar med båda. Jag kan hitta så många superlativ nu så jag nästan spricker. Ni är så grymt duktiga och ert samarbete här kunde ta mej tusan inte bli bättre. Maila gärna en kort utvärdering till mig på [email protected]. Kom gärna med synpunkter och tips på förbättringsområden så tar jag med det till ledargruppen. Har ni vägarna förbi Eskilstuna, är ni ALLTID välkomna till mig och Gustaf för logi och cykelsällskap. Många varma kramar från mig.
Ps, we did it!
Innan målgång i sista uppförsbacken innan vi rullade ner mot målet kom några lyckotårar. Sen fick dom spruta för fullt när vi tyvärr i sista kurvan oturligt nog kraschade. Tack och lov skadade sig ingen allvarligt och vi kunde alla till slut rulla in över mållinjen. Det jag bla kommer ta med mig av vår resa tillsammans är hur viktigt det är att tänka grupp och inte individ i den tuffa sport vi utövar. Det satt som en smäck i vår klunga! Jag har även som ledare följt er hela vägen till Motala och är djupt imponerad över hur mycket tid och engagemang ni har lagt ner på er träning och kring det upplägg vi haft för "tian". Många har familj och mindre barn, massa vardagliga måsten där man hela tiden måste göra prioriteringar. Ibland kommer livet emellan. Men tänk, kärleken till cyklingen gör att man orkar med båda. Jag kan hitta så många superlativ nu så jag nästan spricker. Ni är så grymt duktiga och ert samarbete här kunde ta mej tusan inte bli bättre. Maila gärna en kort utvärdering till mig på [email protected]. Kom gärna med synpunkter och tips på förbättringsområden så tar jag med det till ledargruppen. Har ni vägarna förbi Eskilstuna, är ni ALLTID välkomna till mig och Gustaf för logi och cykelsällskap. Många varma kramar från mig.
Ps, we did it!
I min tidigare planering var även Vänern Runt med. Var väldigt kluven om jag skulle orka den utmaningen med axeln bara ett par veckor innan Vättern. Jag valde att bara cykla en dag med Sub 8 och Sub 9 i CK Sub XX och cyklade även två dagar med Mora CK. Under de här dagarna var cykelglädjen total. Cykling är en lisa för själen och jag fick även stifta bekantskaper som jag absolut inte vill vara utan. Nästa år vill jag gärna cykla med Mora CK igen, dom gav mig så positiv energi och saker som hade varit mentalt tunga hemma, fick helt andra perspektiv. Ett varmt umgänge gör att man fixar det mesta. När jag kom hem var jag så glad.
Efter Vänern runt började axeln bli så mycket bättre. Jag slutade med mina värktabletter och jag sov gott på nätterna. I samband med detta och även i samband med att andra saker som också hade varit jobbigt i mitt privatliv blev bra igen. Ja, då kom tröttheten som ett brev på posten. Jag var helt övertygad om att allt hade en mental mening. Jag var mentalt trött. Gick här hemma och klagade på att jag var så trött. Jag var så trött veckan innan Vättern att jag somande varje dag direkt efter jobbet. Dagarna innan ville jag slänga in handduken, men inte vill man att saker som ger en negativ energi ska ta bort något som man tycker är så kul som att cykla?. Jag bestämde mig för att starta, för gruppens skull. Med mitt pannben så var det inga problem att slå bort denna trötthet helt under tio timmar. Vi gick i mål och jag var så glad, men forfarande så himla trött.
Tre dagar efter Vättern kom en smärta under armen krypande. Det kändes till en början som skavsår, fick för mig att det var från min cykeltröja jag hade när jag cyklade Vättern. Smärtan blev bara värre och under torsdagen frågade jag en kollega om man kunde bli biten under armen av en orm. Smärtan var hemsk. I förhållande till min tidigare smärta så fick jag för mig att jag hade sträckt mig.
Idag har jag träffat en mycket bra läkare och jag förstår idag var min trötthet kom från. Den kom i samband med att min smärta i axeln avtog. Min kropp har jobbat hårt och jag har haft ett kraftigt smärtpåslag under en längre tid. Jag har samtidigt tränat så mycket min axel har förmått. Jag har ett starkt immunförsvar, men jag förstår nu hur nära gränsen jag låg. Jag anar att en liten händelse för vissa ( en händelse på mitt arbete), men för mig en stor fick bägaren att rinna över. Lutar man sig tillbaka och verkligen lyssnar på sin kropp så är den fantastisk. Den talar sitt tydliga språk och ger sig uttryck om den inte mår väl. I mitt fall nu så har jag fått bältros av alla konstiga åkommor. När kroppens immunförsvar bryts ner så kan viruset komma tillbaka. Man kan få otroliga smärtor och nervsmärtorna kan hålla i sig upp till ett år. Ibland längre.
Så fantastiskt att träffa en läkare som inte fördömer, som ser svårigheten mellan att känna av den fysiska och den mentala tröttheten. Jag vet idag att jag måste lyssna ännu mer på min kropp, för den fysiska tröttheten kände jag inte ens. Jag var helt övertygad om att tråkiga saker som hänt, saker som gett mer negativ energi än positiv, hade gjort mig utmattad. Tydligen är jag starkare här än vad jag trodde. Av saker som berör, tar energi, gör en ledsen, så blir man faktiskt stark i sitt inre.
Den här läkaren såg inga problem, bara möjligheter och jag har lärt mig ännu mer i min resa mot Iron Man 2015.
Sist men inte minst vill jag tacka för de bidrag som kommit in till min insamling sista månaderna.
Kram Anna