Nu vill jag säga några ord...
Är det alltid bra att vara en öppen person medialt? När man allt som oftast är glad på fb och sociala medier. Faktiskt sista tiden även i verkliga livet. På riktigt. Att vakna varje morgon glad är en önskan jag har haft sen jag var barn. En strävan att de man älskar också gör det. I slutet av Mars hände något i mitt inre rum som jag inte vill dela på fb. Något som ungefär känns som om man äter svinto. Något som skär inombords. Luften gick ur mig totalt och jag orkade inte hålla alla bollar i luften. Jag tappade gnistan totalt och jag vet att jag tänkte, möter jag det bara med glädje så blir allt snart bra igen. Jag vill helt enkelt inte prata om det, utan sparar det för mig själv och låta hjärtat läka det jag befinner mig i just nu.
Jag var väldigt kluven hur jag skulle göra angående Mallorca, skulle jag åka eller skulle jag vara hemma.
Jag valde att åka, men utan full glädje. Jag kan ju inte påså att det stärkte mig att jag kraschade sjätte dagen och skadade en ledkapsel i min axel. Rehabiliteringstiden är ca 3-4 månader och jag har inte sovit ordentligt nu på över en månad, jag har ständig värk och idag äter jag fortfarande värktabletter.
Det går bra nu, not! Jag har inte bokfört min träning i april, inte heller via bloggen. Jag har inte haft lust att träna, jag har gjort det som ett måste. Varför vet jag inte, dumt egentligen. När SubXX lägret var över i April och allt hade gått över förväntan sov jag fem timmar direkt när jag kom hem. Jag var så trött inombords, samtidigt som jag var så himla glad i mitt skal. Glad att få vara en del av Sub XX och när jag tog beslut att vara ledare för Sub 10 istället för Sub 8.30 var det så bra, så rätt!
Jag har en längre tid funderat på att sälja mina cyklar. Ut med gammalt och in med något nytt. Jag har i ärlighetens namn inget intresse alls för underhåll av fem cyklar. Det har varit ett måste och något man måste be om hjälp altenativt betala för. Jag tror att jag hellre har en fin cykel med full service från någon jag betalar än att ständigt stå i beroendeställning till vänner som de flesta kan mer än mig. Svårt att lära en gammal Anna meka och helt ärligt så vill jag faktiskt inte göra det heller. Jag kan inte cykla på tempocykeln i år, för det gör ont när jag ligger i bocken. Det tar tid att lära sig cykla på en sån och anledningen att jag köpte den var för Ironman i Kalmar. Jag säljer den och köper en ny en dag när jag vill.
Mitt stora mål, vad gör man av det? En succesiv mental uppbyggnad sedan första Aug -14, där jag helt ärligt har haft en helt otroligt stark tilltro till mig själv och min egen förmåga. Det har inte funnits nåt annat på min världskarta än att ta mig i mål i Kalmar. Jag vet att det låter egocentriskt, men när jag träffade Gustaf så sa jag till honom att jag har ett stort eget mål som jag vill förverkliga. Kärleken tar plats, speciellt när den är vacker och man vill vara tillsammans hela tiden. Tillsammans sa vi att vi har våran egen planering och sen flätar vi tillsammans när tiden är där. Så bra och ännu mer starkt övertygad om att jag ska fasiken gå i mål. Sen vill jag vara ännu mer med Gustaf göra mer tillsammanssaker, med våra barn.
Jag har i och med min insamling fått så himla fin respons gällande mina ljusstakar. Dom är inte allt för vackra, perfekta, men i mina ögon så fina. Insamlingen fortgår och jag kommer kämpa vidare för att nå mitt hemliga mål med insamlingen. Jag har lärt känna Sandra, som har hjälpt mig att pyssla, måla och faktiskt sitta still och ha en riktig kvalitets tid för eftertanke. Vi har en ny idé när insamlingen är över och det är så kul och det gör mig så glad. Vi har sålt över 100 ljusstakar nu och målsättning är att försöka hinna med att tillverka i alla fall 50 st till innan den 15:e Aug.
Att ta ett beslut att inte starta i Kalmar känns tufft. Jag klarar det inte än. Men att ta ett beslut att lyssna på min egen kropp och göra det som jag tycker är roligt fram tills Ironman, det känns lätt nu. Att bredda min träning ännu mer och lägga bort ännu mer fokus från mig själv börjar ge mig äkta näring nu. När jag är ledare i EIK, ledare i SubXX, så växer jag genom att ge andra styrka att lägga upp ribban efter sin egen förmåga. Vi alla är inte där vi önskar i vår träning. Livet kommer emellan. Jag fick ett riktigt hårt slag i ansiktet i slutet av Mars, när mitt liv var så himla bra. Förmodligen är det någon mening med det. Helt ärligt, så vet jag av tidigare erfarenheter när jag tänker efter, att det kommer att stärka mig ännu mer i framtiden. Att träna i alla väder med glada träningskompisar är så bra!
Följ min blogg, jag har inte gett upp än, men träningsdagboken får vila nu. Bloggen kommer inte att vara ett måste, utan som idag en behaglig tid för återkoppling av något som många med mig drömmer om.
Att uppfylla ett mål, på lång sikt, där man lägger ner mycket tid, fysisk och mental träning.
Blir det en start i Kalmar får framtiden utvisa. Blir det ingen start så gör det ingenting. Jag har gjort så gott jag har kunnat för att nå mitt mål med de förutsättningar jag har.
Jag behöver ingen dyr Tempocykel för att klara Ironman, min gröna pärla räcker för mig. För mig handlar det inte om tiden, för mig handlar det om målet. Mitt i allt kan jag inte låta bli att dela detta foto, det är så himla vackert tycker jag. För mitt i allt kommer livet, det som är viktigast.
Tack för att ni läser min blogg och till sist vill jag bara säga att jag är så otroligt tacksam för all respons jag fått sen jag startade min insamling och min blogg. Jag blir så glad när ni skriver att ni saknar mina selfis och min blogg. Sånt värmer ett Annahjärta massor och det gör säkert flera mils löpning mentalt....
Kram på er!
