På Alla hjärtans dag så öppnade jag ett konto genom samverkan med SEB, min bank där jag fram tills startskottet för IronMan gjort en egen insamling. Ett grönt hjärta för livet. För att vi lever och för att vi faktiskt har förmånen att vakna friska. Pengarna jag har lyckats att samla in kommer jag nu oavkortat att fördela ut lika till de fonder som är kopplade till de vänner och anhöriga som just jag tänkt på i min insamling.
Jag har fått ihop 25 200 kr. Det vill säga att jag kommer sätta in 3600 kr på varje fond.
Jag lyckades, tack vare ett stort stöd från Sandra tillverka 150 ljusstakar. Jag har sålt alla. Jag och Gustaf har sparat 11 st. En står vid min mammas foto, en står vid Gustafs sommarställe, där hans mamma tyckte om att vara. Jag kommer att lämna en till Lenas mamma och en till Lazlo vid tillfälle, jag kommer också lämna en till Henriks mamma och pappa. Jag kommer att ge en ljusstake till Nisse när vi ses på cykel. En ska jag cykla hem och ge Maria. Mikaela ska också få en till förmån för ALS och Veronika har redan fått sin till förmån för Hjärnkraft. Den till MS forskningsfonden låter jag vara anonym.
Jag vill tacka Sandra som har gett mig så mycket stöd och lagt ner så mycket tid till förmån för min insamling. En sak är säker. Sånna tjejer växer inte på träd. En väldigt vacker och inlyssnande person som jag verkligen vill höja upp här. Så bra! Tack Sandra! Jag vet att vår vänskap kommer att vara för evigt.
Min satsning till IronMan 2015. Ibland har jag ifrågasatt om jag kanske satte ribban lite högt. Faktum är idag med medaljen vid min sänkant. Så, nej, det gjorde jag inte. Min målmedvetenhet har aldrig varit så stark. Den största utmaningen för mig var att hantera ett misslyckande. Att jag faktiskt inte skulle klara det. Jag hade lovat mig själv att inte göra något dumdristigt. Att inte halta in i mål. Då skulle jag bryta.
Ride of Hope stärkte mig mentalt. Att gå in i en stor grupp med människor som inte känner mig. Att få visa sina bra sidor och faktiskt även vara ärlig med dom svaga. Att aldrig under denna vecka få mina brister förstärkta utan vara i ett sällskap där alla bara såg mina förtjänster. Det gjorde mig otroligt stark. Att en hel grupp köpte gröna ballonger till mig för att dom tyckte att jag var duktig. Det stärkte mig. Jag ville ta med alla ballonger hem. Alla fina männsikor också.
Det var så himla mycket tankar innan start. Den jobbigaste tanken var faktiskt åter att jag hade en rädsla för att misslyckas. Att jag inte var tillräckligt tränad. Jag var så besviken. Jag var ju så envis. Så larvigt också för det motsätter sig den filosofi man vill förmedla. Allt är ju inte att vinna, det är ju att kämpa. Allt man har in i det sista.
När jag klev ner i vattnet och mötte dom höga vågorna tänkte jag. Herregud vad starka människor är som gör detta. Jag trodde någonstans att det skulle vara så höga vågor. När jag efteråt läser i tidningen om hur föhållanden verkligen var. Förstod jag att det var tur att jag inte hade en aning om vad jag klev in i. Lite konstigt för jag fick in en rytm i vågorna och när jag kom i mål så var jag faktist lite besviken att det var över. Det var en sån otrolig mäktig känsla att släppa kontrollen och låta vågorna styra mig framåt. Jag var rädd vid två tillfällen. En gång när en man skrek och ville ha hjälp. En annan gång när en kvinna grät och ville bryta. Då blev jag riktigt rädd. Men jag såg också att folk runt dessa personer stannade upp och hjälpte till. Jag såg faktiskt att det fanns räddningsbåtar tätt. Det gjorde mig trygg. När jag svalde massa vatten tänkte jag, att nu slipper jag den där äckliga saltgurkan. Saltintaget är redan fixat :) Jag kände glädje hela tiden när jag simmade. Jag tror faktiskt också att det var ett omen att det var gröna badmössor i år. Det gjorde mig så himla glad. Det var för min skull. Det kändes så.
Cyklingen var fruktansvärd. 18 mil i motvind. Upplevde medvind vid två tillfällen. Det var inte vad jag hade tänkt. Jag var så besviken på att det inte blåste för jag kände mig ju så stark. På Öland mitt i allt passerade jag helt plötsligt Vävknuten. Det fanns ett Vävknuten på Öland också. Jag tänkte på Lena många gånger under cyklingen. Tänkte på hur stark hon var som gjort detta år efter år. Jag tänkte också på hur matriella saker egentligen är så oviktigt. Jag cyklade om så många fina tempocyklar med min " gröna Ture". Den ena var värre än den andra och nu förstår jag varför många tempocyklar är till salu efter IronMan. Jag kände mig stark hela tiden och kände också att jag verkligen fick energi av all energi jag stoppade i mig. När jag började summera min tid så förstod jag att jag kunde gå en mil, vila och äta. Det fanns tid för mig att gå i mål.
I tältet när jag bytt om till löpningen kom en förbannad tanke. Har jag slitit så här mycket så är det inte värt att bryta, för varför har jag i herrejösses slitit så dant i blåsten? För ingen nytta alls. Var faktiskt lite besviken på tiden, för jag trodde i starten att min styrka skulle räcka längre. Vinden dödade den visionen.
Jag hade räknat ut att jag skulle kunna gå i mål om jag gick raskt. Jag hade räknat på det och visste att jag skulle klara det om jag höll ett snitt på ca 9 min km. Det gjorde jag första två milen. För att säkra att gå i mål och inte skada min vad. Ju närmare mål jag kom ju räddare blev jag att bryta. Jag var starkare än jag trodde och hade jag inte haft oro för min vad hade jag orkat springa. Det gjorde mig otroligt stark. Det gjorde också att jag gick snabbare. Jag gick om väldigt många som sprang. Jag var väldigt pigg och hade sällskap av flera som gick med mig en stund. En man från Polen gick med mig en mil. Han sa inget, det behövdes inte. I tältet när jag gått i mål fick jag en kram av honom. Att jag småjoggade sista varvet var så härligt. Jag var så glad och så stark. Jag log hela dagen. Jag kände en sån otrolig glädje. Jag tänkte också en annan tanke. En sån larvig tanke som jag faktiskt vill dela med mig. Vad fan gör det om man har lite mage. Vad ska man bevisa. Det är ju för herrejösses insidan som räknas. Allt annat är så himla oviktigt. Plötsligt är man en IronMan med 6 kg övervikt. Tror det är en skada från bardomen när man blev retad för att man var kraftig och hade muskler. De lyckades, det har suttit i 44 år tills jag slängde vågen. På min födelsedag Så djävla bra, inte en dag försent.
Maria och Juha, nya vänner för livet. Vänner som har kommit in alldeles för sent i mitt liv. Men det är nog någon mening med det. Jag längtade efter Marias leende när jag kom in i stan varje gång. Det var så fint. Hon var så glad och skrek och hejjade. Juha fotade. Dom värmde verkligen mitt hjärta denna stora dag.
Under 15 timmar är det mycket tankar som kommer och går. Jag vet att den första mentala starka resan jag gjorde var mitt första Vasalopp. Jag har aldrig haft så mörka tankar som då. Jag hade skoskav och var kissnödig innan Everstberg. Jag hade råkat sticka staven i en man som hela tiden var i min närhet. Jag blev inte riktigt av med honom. Han kom liksom tillbaka hela tiden. Sen blev jag så förbannad, så jag hoppade av spåret, drog ner mössan över huvudet och kissade rakt upp och ner. Sen drog jag upp mössan och åkte vidare. Mannen försvann då. Den här resan var jag så mycket bättre förberedd mentalt. När jag blev trött så blev jag istället glad. Glad för vad jag faktiskt har åstadkommit. En liten pojke sa vid ett tillfälle under löpningen. Kolla mamma, den där tjejen har bara ett band. Ni som gjort en IronMan vet vad jag tänkte då. Jag tänker inte skriva det här.
I mål stod Alexandra. Det var stort. Hon går i mina fotspår. Jag tror jag kommer att stå och ta emot henne i mål en dag. Vi är så lika hon och jag. Där hon är i livet nu har jag varit. Vi är så lika, jag blir nästan rädd ibland. Ibland när jag rör mina händer när jag pratar, så ser jag min mamma. Jag gör som hon, fast hon inte är med. När jag ser Alexandra le, skämta, så är hon som jag. Hon rör sig som jag och jag blir stolt. Hon kommer ocskå bli en IronMan en dag, det vet jag.
Jag satte upp två mål. Jag ville samla in 25000 kr, jag ville gå i mål på IronMan i Kalmar. Jag klarade båda mina mål. Jag kommer att låta min blogg vila nu ett tag. Min inamling är slut. Det som är så fantasktiskt kul är att jag nog redan har en ny idé på en plan som jag vill förverkliga. Det är nog så med mig. Den här resan är slut.
Jag vill tacka så mycket till er som har trott på mig. Det har varit så tydligt vilka som finns för mig.
Jag har varit väldigt öppen i sociala medier, både på gott och ont. MIn öppenhet är en del av min personligthet, liksom min känslighet är en annan del av min personlighet. Jag har förstått idag att styrkan i att vara en känslig person faktiskt är en bra vägledning för mig själv. Att inte följa mönster som andra, att inte vara en person som stannar upp och vilar, en person som behöver yoga eller avslappning. Att vara stel som en pansarkryssare, att inte riktigt klara av av att fnna ro i själen. Nu vet jag, det är ok. YOLO.
Jag tänker öppna upp min blogg när jag går vidare med nästa projekt. Jag vill tacka er som har trott på mig hela tden. Ni känner mig. Jag är ett maskrosbarn.
På onsdag ska jag gå in på SEB och redovisa min insamling, dom ska hjälpa mig att fördela pengarna på respektve konto. Det har varit fantastiskt kul att göra denna resa. Tack så hemskt mycket till er som har lämnat ert bidrag. Jag har en lista på alla inbetalningar som har skett. Det har SEB ordnat. Ni värmer ett Annahjärta massor.
Helst av allt skulle jag vilja lyfta luren och ringa till min mamman nu, men det går inte. Hon är med mig nu, mer är förrut. Jag har förstått at hon inte har lämnat tidigt mig för att såra mig. Utan för att hon kämpade så länge hon orkade.
Tack, jag blev en IronMan tack vare er.
Anna
skriven
Vilken prestation du gjort, samlat in pengar till en fin insamling till minne av din vän och fixat din IM. Hittade din blogg nu och vet inte om du fortfarande har den kvar och läser min kommentar. Har själv snuddat vid tanken att köra en IM. Ska du köra i år igen?